Terese Cristiansson: Rädslan är nödvändig i mitt jobb

ast-blocks-layout="true" itemprop="text" >

I vanliga fall består hennes skyddsmundering av hjälm och skottsäker väst. Men när TV4:s korrespondent Terese Cristiansson i maj månad gav sig ut på en 16-dagars reportageresa i Europa var hon istället utrustad med handsprit, munskydd och extra långa mikrofoner för att undvika närkontakt med intervjupersonerna.

Den här gången behövde hon inte oroa sig för beskjutningar, granatattacker eller landminor. Faran var ett osynligt virus som med blixtens hastighet invaderat världen och tagit merparten av Europa i besittning

– Det var fascinerande att se Europa, som vanligtvis är den där trygga, stabila världsdelen, i det här sargade tillståndet, konstaterar Terese.

Tillsammans med fotografen Felix Larnö bilade hon genom Schweiz, Italien, Frankrike, Belgien och flera andra länder för att rapportera om coronakrisens följdverkningar. Vart hon än kom kände hon sig välkommen.

– På sistone har det varit stort fokus kring att många länder inte vill ha in svenskar men den skepticismen märkte vi över­huvudtaget inget av under vår resa. Istället förhörde människor sig intresserat om hur vi i Sverige hanterade situationen. Det var väldigt rörande att som motvikt till allt prat om hur covid-19 splittrat Europa, höra människor tala om att våra länder stod enade i krisen.

Maken Wael fick inte stanna i landet

När vi möts har det gått några veckor sedan Terese kom hem från sin resa. Sitt ordinarie bevakningsområde Mellanöstern får hon tills vidare rapportera om från Stockholm, vilket inte enbart har med coronapandemin att göra. I slutet av förra året tvingades Terese och hennes familj mot sin vilja lämna sin dåvarande hemstad Istanbul.

– Vi hade tänkt bo kvar i Turkiet några år till men min man Wael, som är från Syrien, tilläts inte längre vistas i landet. De första åren hade han uppehållstillstånd och arbetstillstånd precis som jag men liksom många andra syrier hamnade han i ett moment 22. Han fick vänta ett år på ett nytt pass och under den tiden hann hans uppehållstillstånd gå ut. Om han lämnade landet kunde han inte komma in igen, förklarar Terese.

Att återvända till Syrien, där Wael varit öppen motståndare till presidentens diktaturregim och därigenom skaffat sig många ovänner, var otänkbart. Under en period kunde han vistas i Istanbul så länge han höll låg profil men när Turkiet förra sommaren började tvångsutvisa papperslösa syrier drogs tumskruvarna åt.

– Det var poliskontroller på vår gata, vid matvaruaffären, överallt. Eftersom jag spenderar mycket tid på resande fot var jag inte bara orolig för Wael utan också för vad som skulle hända med vår dotter om Wael blev tagen av myndigheterna när jag var borta.

– Under lång tid hade han sökt uppehållstillstånd i Sverige eftersom vi visste att vi ville bosätta oss här så småningom men handläggningen drog ut på tiden. Till slut blev läget så akut att vi tog kontakt med smugglare för att få hjälp att smuggla Wael över Medelhavet. Många undrar hur fasen man kan sätta någon på en sådan båt, när man vet hur farligt det är, men när alternativet är ännu farligare fattar man till slut det beslutet.

Lyckligtvis blev Waels ansökan om svenskt uppehållstillstånd i sista stund beviljad. I december landade familjen i Sverige.

– Vi är jättetacksamma över att vi efter all stress och oro fick möjlighet att komma hit.

Terese Cristiansson om sin uppväxt

Över till något helt annat: ­Vilken väg var den första du gick på?

– En liten gata i Hammenhög på Österlen som jag inte minns vad den heter. Mina föräldrar och min storebror bodde i ett radhus där då jag föddes. När jag var ett par år flyttade vi till en släktgård som ligger utanför Hammenhög. Där bodde vi under hela min uppväxt.

– Jag var en ridtjej. Det var jättelyxigt att studsa omkring barbacka på sin egen häst ute på fälten, även om jag inte då förstod hur bra jag hade det. Min lantbruksbakgrund har ­senare varit till hjälp i mitt jobb där jag ofta möter död och sjukdomar. Att växa upp på en gård där döden är en del av vardagen har gett mig en pragmatisk syn på naturens gång.

Vad hade du för yrkes­drömmar som barn?

– Först ville jag bli veterinär men när jag var 9 år kom jag på att jag istället skulle bli journalist. Jag tror att det var tv-programmet Barnjournalen med sina knattereportrar som gjorde mig intresserad av journalistyrket. Redan då visste jag att jag ville ut i världen. På vinden fanns en kvarlämnad serie böcker som min faster hade läst i sin barndom. Böckerna handlade om en läkare som åkte till Afrika och jobbade. När jag smygläste dem föddes en längtan efter att i framtiden få bo i Afrika. Senare skulle det också komma att bli så. Under ett par år var jag stationerad i Kenyas huvudstad Nairobi.

Fick jobb som reporter

Hur ser din livsväg ut?

– Hela min gymnasietid gick ut på att jag skulle ta mig ifrån min hemort. Två dagar efter studenten flyttade jag till Marseille i Frankrike för att jobba som au pair. Efter ett år i Frankrike återvände jag till Sverige. Jag skaffade mig en praktikplats på Skånska Dagbladet i Lund och började därefter läsa på kulturvetarlinjen.

– Som en förevändning för att få spendera tid i Paris valde jag att skriva min magisteruppsats om svenska författare som översatts till franska – ett ämne som var mig ganska likgiltigt. När jag kom tillbaka därifrån gick jag en termin på Poppius journalistskola, varpå jag skickade iväg ett 50-tal sommarvikarieansökningar.

– Jag fick inte napp någonstans – förrän Kristianstadsbladet ett par veckor in på sommaren hörde av sig. De hade fått ett sent avhopp och undrade om jag kunde redigera. “Japp!”, svarade jag trots att jag bara hade cirka tre timmars redigeringserfarenhet. Efter sommarjobbet blev jag anställd som reporter på tidningen. Så småningom kom jag till Expressen.

Kan göra skillnad som utrikeskorrespondent

När har du stått i en ­vägkorsning?

– Jag var kriminalreporter på Expressen men kände att det egentligen inte var min grej. År 2006 bestämde jag mig för att säga upp mig för att ge mig ut i världen. I samma veva fick jag ett jättebra jobberbjudande om att bli krimansvarig i ett annat mediehus. Tillsättningen drog ut på tiden och jag velade fram och tillbaka om jag skulle ta jobbet eller inte.

– Under tiden åkte jag till Irak och gjorde ett reportage om hur landets kvinnor levde i spåren av kriget mot USA. Reportaget fick stor uppmärksamhet, vilket ledde till att några av kvinnornas situation förbättrades. Det fick mig att inse att man som utrikesreporter kan göra skillnad.

– Jag tackade nej till tjänsten som krimredaktör och reste senare till Gaza där jag bodde hos en palestinsk familj som jag skrev en bok om. År 2010 flyttade jag vidare till Afghanistan – landet som vid sidan av min familj är min stora kärlek.

Kalasjnikov mot huvudet

Hur resonerar du kring ­riskerna som ditt arbete i krigshärjade länder medför?

– Jag vill vara en röst för dem som inte har en egen röst, framför allt där orättvisorna är som störst. Men hela tiden måste man göra en avvägning om historien man vill berätta är värd de potentiella riskerna.

– Vid ett tillfälle var jag riktigt rädd. Jag och en fotograf var på jobb i Nigeria och blev stoppade av en påtänd rånarliga med automatvapen som bestämde sig för att de skulle kidnappa oss. Skottlossning uppstod och de drog ut fotografen ur bilen och satte en kalasjnikov mot hans huvud. Men när det gått en stund ändrade sig männen. Efter att ha lagt beslag på våra kontanter och några andra ­saker lät de oss gå.

– Rädslan är ganska nödvändig eftersom den har en skyddande effekt. Det jag kämpar mest med är skuldkänslorna. Man känner att man vill göra mer än man kan. Det är aldrig svårt att vara på plats i ett konfliktdrabbat samhälle men det är alltid svårt att åka därifrån.

Terese Cristansson om kärleken till sin make och dotter

Vem har funnit vägen till ditt hjärta?

– Min man Wael. Vi träffades på en glöggfest hemma hos mig i Istanbul. En gemensam vän hade dragit med sig Wael. Ett par veckor senare bodde han hos mig och efter ett halvår var jag gravid.

– När Wael friade till mig sa han: “Jag hoppas att du inte har något emot att jag lär vår dotter om min kultur och så kanske du kan lära henne om frihet.” Jag tyckte det var så fint sagt. Eftersom Wael kommer från Syrien som är en ­diktatur har han aldrig röstat. Därför förstår han också vikten av att människor får göra sina röster hörda. Han har verkligen stor respekt för mitt arbete.

– Wael var journalist när vi träffades men sedan vi fick vår dotter Olivia har han tagit rollen som hemmapappa. Han har varit den fasta punkten på hemmaplan så att jag har kunnat fortsätta resa i jobbet. Nu håller Wael på att lära sig svenska och med tiden hoppas han kunna omskola sig till möbelsnickare.

När har du varit på avvägar?

– Innan jag blev journalist gjorde jag massor av felsteg. Exempelvis förlängde jag min vistelse i Frankrike på grund av att jag hittat kärleken där. Ett helt halvår stod jag i en butik i Paris och sålde kläder till diviga överklassmänniskor. Det halvåret borde jag ha använt på ett bättre sätt. Å andra sidan lärde jag mig flytande franska på köpet och killen jag var tillsammans med är numera en god vän.

Vill bo i Damaskus

Vilket är ditt livs omväg?

– Jag kan tycka att jag borde haft skinn på näsan att ge mig ut som utrikeskorrespondent tidigare. Det betyder inte att åren som kriminalreporter är bortkastade. Tack vare att jag kan det svenska rättssystemet så bra har jag blivit jätteintresserad av andra länders rättssystem. Det har bland annat lett till att jag just nu håller på och skriver en bok om krigsbrott.

Har du någonsin tagit en ­genväg?

– Jag gör bara saker som är kul och hoppar över allt som är tråkigt, vilket är en frustration för alla i min närhet.

– Jag lever oftast i nuet. Det tror jag kommer från åren i Afghanistan. Där lärde jag mig att det kan vara ganska bra att använda genvägar istället för att krångla till saker. Här i ­Sverige planerar vi allting men när man bor i ett konfliktland kan man inte planera någonting. Det gör att ögonblicket man befinner sig i blir starkare och att man inte ­bekymrar sig så mycket över framtiden.

Vilken är vägen till det goda livet?

– Förutom att familjen mår bra så är det att jag får lov att lyssna och berätta. Det gör mig lycklig att känna mig ­behövd. Någon gång emellanåt förändrar ens ­medierapportering livet för någon.

Vart är du på väg i livet nu?

– Jag tror att Stockholm kommer att förbli familjens bas men fram tills att vår dotter börjar i skolan kommer vi nog att fortsätta bo utomlands periodvis. Min dröm är att det ska bli fred i Syrien och att vi då kan bosätta oss i Damaskus. Min man tror inte att det kommer att ske men själv är jag mer hoppfull.